November 28 [I Need Some Fine Wine...]

Först tänkte jag citera Have Mercy [on me] av The Slaves, men kom på att det inte alls var vad jag ville säga. Den är mer vad du skulle kunna säga, som skulle krossa mig, och vad jag verkligen fruktar.

Så var är låten med det jag verkligen verkligen vill säga? För nu är det låtar som gäller. Jag behöver musik som når ända fram och ända in och ut igen och igenom och överallt. Musik är det internationella språket, ni vet. Du vet. Jag vet. Alla vet, så jag behöver det nu!

"satte mitt sista hopp att nå dig till en melodi
som lät ungefär såhär..."

[K. Anttila, Paris]

(Åh K, när ringer du mig och berättar hemligheten om hur det fungerar? Jag väntar otåligt här. Du lovade, du lovade! Ett fint löfte, thankyou.)

November 19 [Igen.]

Glömde detta i föregående inlägg...

Dagens ord: Mysterious.

Dagens musik: Joy Division / Monomen

Dagens känsla: hunger / tristess

Dagens smarta: Sluta blogga nu och göra lite nytta!

November 19 [Slow Fall Backwards]

HEJ VÄRLDEN.
Jag gjorde ett dumt personlighetstest idag...

[http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes1.htm]


Det fick mig att tänka efter ännu mer. Contemplate.
Ibland känner man att världen håller på att rasa ihop runtom en, att man skrämmer bort alla viktiga bara för att man plötsligt vaknat och sagt "men hey, jag har ju också känslor och åsikter, jag vill också ha något ibland!".

Vad gör man då?
När en så enkel sak blir jobbig i andras ögon?
Ska man ta tillbaka och ångra sina känslor för att behålla alla?
Dem man behövt och haft så länge?
"behöva" ... Jag behöver dig. Borde man säga sånt oftare?
Eller ska man gräva ner sig någonstans och hoppas att folk saknar en, och kommer efter med en spade? ("tvåtusensju, tvåtusenåtta, tvåtusennio...jo, X kommer nog snart-snart...")

Hur länge vågar man vänta på att livet ska bli bra och rättvist, när det tydligen inte hjälper att försöka förklara sig? När min kommunikation inte duger?

You are my sweetest downfall...
Miss to
walkowalkowalko-walkowalkowalk you home...
[Regina Spektor- potpurri]

November 6 [Känn ingen sorg... / Suicide]

...så hamnade jag i Göteborrrg igen. Efter en del krångel som ledde till att SJ ruinerade mig, men värt! Det var kul fest helt utan infödingar och bra musik och nyttiga filmkvällar och allmän trevlighet. Nice to meet you, everybody! Tänk att J finns på riktigt också. Och Emil Jensen finns lika mycket som vanligt. Jag tror jag ska spela in om han är med på TV, för han är en sån som finns och jag finns ju också. Alla finns! Hehe... för att fritt citera Emilen igen.

Alla känner alla känner alla... Det slog vi fast igen, under dimmig regnig natthimmel och med skånsk brytning. Utsikten från berget var inte så klar men vad gör väl det? Det finns så många trevliga i Gbg. Tur det, eftersom det finns en del jävlahelvetesidioter också. Det väger upp bra och får såna som mig att slösa 200 spänn på spårvagnar en helg. Tack, alla inblandade. I'll be back...

*Dagens upptäckt i tråket med regnväder, stress och tekniktrassel är videon här under. Laakso filmade en del när de spela på vår Kajrock i Stadsparken, Katrineholm, i augusti. Det kom med en hel del av den konserten i den officiella Dropout- videon! Woho! Jag får kickar av att titta och drömma mig tillbaka! Det känns lite som att spela på en enarmad bandit. Man vinner varje gång man ser dem rocka på den lite gula scenen i katrineholmsnatten. På -1.46, till exempel. Daamn vad de gjorde ett bra gig ändå... Tack, Laakso.

Laakso - Dropout

October 11 [The Sweetest Way To Die]

Oh no, it's that smell again...
Oh no, det luktar rastlöshet igen! Den sköljer över mig och jag undrar vad den vill mig. Tänker den bli till panik? Sådant orkar jag inte med. Jag har faktiskt klarat mig utan sånt i över ett år. En försvarsmekanism har försvarat mig genom en slags likgiltighet och hopplöshet, som hållit mig cool även i hemska situationer.

Men oh no, för jag känner mig hemskt rastlös och vet inte vart jag ska ta vägen. Helgen var fantastisk, härliga stunder som täckte de vardagliga besvikelserna, men så kom veckan igen och gud vet vart den försvann. Fredag imorgon. Partyfriday? Jag vet inte. Jag vet inte om jag ser några alternativ längre, det känns inte som att jag har makt över vad jag vill. Längre. Sommaren var bra men förvandlade mig lite.

Det är inte rastlöshet i normal bemärkelse, för jag har massor att fylla den här dagen med. Intensivt pluggande inför morgondagens teoriprov, exempelvis, men rastlösheten, aaah! Finns det ett bättre ord för den där känslan av fängslan och instängdhet och att...det inte är jag som kontrollerar livet, utan livet som kontrollerar mig? Att det inte spelar någon roll vad jag gör för val, eftersom det i slutändan bara hänger på vad alla andra gör mot mig?

Just så känns det faktiskt. Livet leker med mig hela tiden. Jag bara kastas runt och mår oftare dåligt än bra, av det. Ska det vara såhär? När jag väl bestämt mig för någonting, bestämmer sig omgivningen för motsatsen och jag kastas vidare i slungande gungor på Gröna Lund fast i gråskala och med The Cardigans svartaste låtar i bakgrunden. Hjälp.

Försvarsmekanismer, som sagt. Oftast fungerar de och får mina dagar att flyta på. Det finns så bra saker om man tittar utåt och inte inåt. The Cure i vår, till exempel. Nya vänner också. Och vackra löv som jag försöker suga in genom ögonen. Ibland får jag optimism- och hurraförlivet- attacker, men sen kryper den här numera bekanta känslan fram. Känslan av att jag och mitt liv inte är komplett, alls. För det är det ju inte. Instängda, vackra men fängslade saker som inte får komma ut om omgivningen inte vill ha dem.

DAMN. Och ingen kan hjälpa mig nu, så jag ber om ursäkt för känsloläckaget en torsdag som denna.
Uh. The sweetest way to die, anyone? I'm offering it! But I hang around for another round...

September 25 [Finaste]

Reklam, everybody! Läs, ta in och kom till detta spektakulära arrangemang! Du kommer inte ångra dig! Biljetterna är tyvärr få, så lägg på minst två kol...

September 12 [Stan har feber ikväääll...]

I hear him before I go to sleep
And focus on the day that’s been
I realise he’s there when I turn the light of
And turn over
[Kate Bush]

De senaste dagarna har jag varit ett virvlande höstlöv med gula kanter, kastats runt av minsta vindpust, hårt mot trottoarkanter, snuddat vid mjuka trädstammar, susat over hustak och så ner i vattenpölar. Ett riktigt klent löv är vad jag är, som suger åt mig varenda vattendroppe och lyssnar på allt trädprassel.

Sentimental. Så kan man också uttrycka den sinnesstämningen. Det hänger ihop med en slags kreativ explosion, men eftersom jag alltid får såna explosioner när jag har problem och är förvirrad, är det inte så mycket att hurra för. (hurra)
Allt och inget har varit berg att bestiga, men jag vet ju varför. Det beror på att jag är sentimental, vilket i sin tur har sina förklaringar, men DAMN vad jobbigt det är att vara såhär fragil! Bräcklig, klen, skör. Tönt.

Men jag vet varför. Mina tankar surrar av frågor och behöver hjälp av vissa personer för att tysta dem. Vila. Frid.

Jag vill ha ett fridfullt liv, har jag sagt det? Inte nödvändigtvis ett skevt hus i lera på landet villa-volvo-hund-tut! utan bara inre frid. Mitt i storstadskaos, kanske, men…frid. Jag vill älska den som älskar mig som jag älskar som älskar mig tillbaka som två vita ping-pongbollar på samma bord för alltid!

Förstår folk mig nu?

”Du känner inte mig”. Vad är det för en tom, ensam metallfras? Borde inte den alltid åtföljas av något ledsamt, eller ett slags löfte om att man minsann kommer att lära känna, snart? Jag låter folk känna mig och förstår inte varför andra inte blir kännalärda av mig då.

Så… vad kan man komma fram till här? För att lämna den inre världen, ordbajset och allt fantastiskt, kommer jag fram till att jag borde 1) läsa mina fyra grammatikböcker, 2) träna på 3-minuts-talet, 3) lyssna på Kate Bush, 4) dricka té & ringa en vän, 5) duscha och sova.

Annars är den här dagen inte bara tråkig, utan även onyttig, och den kombinationen måste vara lika giftig som väldigt äckligt godis! För läsarens hälsas skull: over and out!

September 10 [Autumn]

"Poesi? För töntar!
Franz Kafka? Bara för besserwissers!"

(...och ni vet alla att jag ljuger för mig själv,
för nu kommer orden som en flod igen...)


När dina andetag är långt borta
andas jag in The Plans toner
och alla tafatta förklaringar jag borde låna
men inte kommer våga yttra
förrän du somnat igen.

Jag vet nog.
Och ingenting är vad jag vet om det.

När landar timingen på min jord?

August 28 [A Lover's Dream...]

Ok, everybody... Time for a post in English, isn't it? Nah, on second thought I want to use my Swedish. But first - let me explain that the title of this post has to do with my favourite song at the moment: A Lover's Dream beautifully sung by Anna Ternheim and a man with the voice of an angel: Fyfe Dangerfield.

v I can assure you, though, that my life is far from a lover's dream at the moment. Not that it's a bad life, it's just very empty and echoing, from a romantic aspect. Now over to my own minority language...

Svenska, ja. Hoppas du tog dig igenom den engelska biten. Den innehåller mycket info och är faktiskt inte alls jobbig i jämförelse med all engelska som jag får utstå varje dag. Haha, inte för att jag klagar, egentligen. Jag har ju alltid varit något besatt av engelska språket. Det smyger sig in som ogräs när jag pratar och blir svengelska (som en viss lärare brukade fnysa åt). Uttryck som well, yeah, sure, anytime, oh no osv slinker ju med naturligt... Bra eller dåligt?

Det jag ville berätta är att jag numera pendlar till en lite större stad som har några fler H&M, lite större centrum, några fler kända band och en jättemycket större högskola än vad min lilla hemstad har. 15 000 studenter är många par skor. Lektionerna är alldeles engelska, med utländska lärare och tysta men trevliga klasskompanjoner. Oh så bra! Så länge jag håller koll på 3 olika webbsidor man förväntas logga in på ofta. Datanörding på hög nivå, here I come!

- Annars, då? Uttrycket jag alltid fruktar, men "annars" är det ups and downs and downs. Jag är kvar i sommarens frihet, partykänsla och dygnsrytm. Jag minns fina nätter. Det är uppenbarligen en dålig idé, för de flesta har gått tillbaka till rutinerna, vardagen och tröttheten. Och så stressen. NO TIME FOR US, there's no time for us! Jag har mycket tråkigt. En del dötid.

Många myrstackar i benen, som vill göra nåt, DO SOMETHING! De vill gå på promenader, cykla långt, hälsa på folk, gå ut i natten, sparka på kastanjer, palla äpplen, slavarbeta, vadsomhelst! Men mest vill jag nog träffa folk. Kriget är slut (skönt) men jag saknar verkligen såna som inte ens var framme vid fronten. Oh, did I let you go? Please say it isn't so!

Deadlines är ett annat problem. Jag har satt upp för många deadlines i sommar, som jag har hoppat över i väntan på rätt timing. Döda timing! Jag säger det igen: timing finns inte! Döda illusionen i mitt huvud med vad du vill. Ord, socker eller gift. Just do something! För egentligen vill jag bara säga saker rätt ut.
Herregud. Jag ska sluta skriva och göra nåt nyttigt. Nåt tråkigt. On my own. /B.

August 3 [Klyschan stämmer]

Hej där ute!
Reporter2 på Katrineholms-Kuriren här! Ser inte skymten av de andra på redaktionen, så jag antar att de har smugit iväg på fika medan jag satt i telefonen, och tänker därför passa på att ta rast utan fika men med blogging! Det är ungefär lika beroendeframkallande, men ger i alla fall händerna och hjärnan lite fysisk träning. Tungan också, förresten, eftersom den faktiskt gör mikroskopiska rörelser när man skriver ord. Cool, huh?

Today is a good day! När jag svischade hem från filmkvällen igår natt, fruktade jag verkligen denna fredag, men den är heeelt okej! Istället för att gå upp vid tio, sega till ett och svara på några mail eller fika vid två, har jag hunnit med sjukt mycket!

09.00: Kom till jobbet och fick ett par saker att ringa runt om. Till motormänniskor & B-igt skivbolag. Skrev notiser.
11.30: Lunch på Glimma. Snackade om Första Arret och Arrangörsfestivalen med Lisa och Carol!
12.30: smög in på Gamla Pallium och hittade info om K-holmsveckan.
14.00: klar med Palladium och gick ut på stan för att göra en enkät. Fotade med enorm kamera, skrattade och stavade svåra namn. Sa "okeejdå" om att skriva om Poodles-konserten på lördag.
15.45: banan- och ringa privata samtal-rast samt research om CK (men inte för mycket. Då blir ju intervjuer meningslösa.)
16.00: Ringde upp CK och gjorde en ytterst trevlig och effektiv telefonare.
16.30: Slutar blogga för att forma CK- artikeln som en skulptur i ordbehandlingsprogrammet.
16.36: Hör klick-klack-steg utanför kontorets glasdörr och öppnar en ny sida. Trycker på Publicera inlägg.

So long! // Working class- B*

July 30 [If you have the money]

- Jag fattar inte var du från pengar ifrån...
- Haha, inte jag heller. Jag har sparat. Och fått lite på studenten. Typ.

Så kul var det när T sa så, men nu börjar slantarna sina och jag skrattar inte längre... Pengarna flyr mina händer som om jag vore av eld. Både mina egna, privata pengar och Unga Arrangörers. De senaste veckorna har jag jagat dragplåstrets bokare i telefon, men får antingen prata in meddelande (utan respons) eller bli vidareskickad till en ny, att förklara situationen för och försöka komma överens med. Det går riktigt dåligt och jag blir så trött!

UAK blir panka nu. Totally broke efter Kajrocken. Vem har vi att tacka för det? Jag är ledsen att behöva skylla ifrån mig, men det är bokarnas fel. Ni har sabbat allt, eftersom ni segat med besked, skickat mig vidare, dragit på semester, varit onåbara och glömt att berätta om alla extra kostnader. Extra tusenlappar. Nu ligger vi på minus, hurra! Hur känns det att förstöra för en ung, relativt ny kulturförening? Som om ni behöver allt ni håvar in...

Själv ligger jag på krislinjen. Har inte fått min projektlön än, också pga. att det inte har gått att få tag på folk och att ingen har känt ansvar alls. Det är även krångligt att ansöka om CSN-pengar, eftersom jag inte har en dosa till min Internetbank. Nu ska jag ner och tjatapå banken igen, om jag hinner innan stängning. Och f*n vad det snurrar i min skalle! Inte alls på ett bra sätt. Uäh.

Jag hatar pengar. En hemskt uppfinnning.
*

July 29 [Do Something!]

The Plan, The Plan, The Plan. Been listening all day long.
SUCH A GREAT PLAN!
Usch vad bra. Usch vad jag känner mig som en människoversion av "Do Something" just nu! Aaaaaah, do something! Det står still och blir vakuum i mitt huvud! Rastlös, rastlös, väntar rastlöst på att ett stort vadsomhelst-ingenting ska slå ner och få något att hända. Anything! Och tack, Planen, skönt att få orden serverade. Jag ska citera igen. Andas in...

We should be out of reach all the time

Come here darling, show me we rhyme

Come hold my hand, yes I'm blind

I need every moment with you, safe

... look in my eyes - you know it's true ...

July 28 [Looking at you is like looking at the sun!]

Dear Blogg,

jag har hört att det är ute att blogga. Riktigt töntigt otrendigt har det blivit, så de heta bloggarna släcker ner sina, en efter en. Just därför, världen, tänker jag fortsätta ett tag till! Vi bryter mot trender och coolhet, hurray!

Den senaste tiden har jag varit dålig på att fota. Jag brukade fota min vardag, men det finns inte tid. Eller kraft. Eller plats för kameran i små väskor, kanske. Partyväskor är i regel löjligt små, har ni märkt det? Som att man inte behöver några tillhörigheter alls när man dansat skorna av sig... Hursomhelst... Det jag skulle komma till, är att jag försökt kompensera fotobristen med teckningar. Jag har illustrerat mina dagar i Paint. Som en kratta, javisst, men jag älskar Paint - ett av världens enklaste program!

Så... Om bloggen samtycker, ska jag börja ladda upp skräpteckningarna här. Vi kan börja med torsdags- teckningen. Den visar en liten promenad som blev en oääändligt lång promenad med stänk av shopaholicism, parfym, vattniga pizzor, sötokatter och skratt. Och helt okej väder. Den bästa sammanfattningen av dagen är ett Juni Järvi- citat: Looking at you is like looking at the sun!

Klicka på bilden för rätt storlek...

July 21/22 [Let's go dancing!]

Happ, det är Saturday Night som blivit till Sunday och här sitter jag i party-outfit. Hemma vid datorn. Mina kompanjoner var inget party, tyvärr... Vi bjöds på finfin middag och filmstund hos J*, very very nice indeed, men sen orkade ingen något mer. Så jag och K* gick till Statoil och hem.

Dance dance dance, en felringning från Norge och jag påmindes ännu mer om hur man kan dansa! Tankade mobilen på Statens Olja och tryckte i mig en Japp så att jag nu känner mig som två Duracell-kaniner i party-klänning!
Hey, let's go daancing!

Visst är det helt normalt att partypulsen kör igång en lördagskväll som denna? Nu måste jag stänga in energin någonstans... Frågan är var. Oh rastlöshet, lämna mig! En annan lustig sak som inte direkt har med partysjukan att göra, men som ändå skapar rastlöshet, är att jag saknar Någon så fort vi inte träffas. Så är det med den saken.
Over and out!

July 18 [Accident & Emergency]

Kära Dag...Blogg!
Här är jag! Jag vet att jag är dålig på att blogga alldeles regelbundet, men nu kör vi igång igen. Tänkte jag. Nyss, åtminstone. Vi får se hur jag tänker (OM jag tänker) imorgon.

Så... Vad har hänt den senaste tiden? Som du, kära intelligenta läsare, säkert kan klura ut själv, har det hänt massor. Just därför har jag inte hunnit skriva. Under en veckas tid har jag besökt två festivaler! Rekord i min värld. En med regn och en utan. Det blev klart så sent som en vecka innan, att jag skulle besöka Arvikafestivalen tillsammans med mina kompanjoner. Som gäst till Open Jam fick man precious guldband. Det uppskattades verkligen, eftersom det ledde till gratis WC, gratis dusch och paaaartybackstage! På backstage finns det tak, soffor, drinkar och groovy dansgolv. M-m-m! Jag har nu dansat så det räcker för ett par månader framåt och kunde inte stå upp utan darrande knän på ICA häromdagen. Pinsamt men värt.

Arvika bestod av tältkatastrof och campingmisär (två tält utan skenor - åkte taxi och köpte två nya för massor av pengar - jobbiga grannar - lera och spindlar all over), många sjukt bra konserter, roliga slump-möten med vänner (Fea, Lisa, Syntharn, Emil, ultra-värmlänningen Johan m.fl.), mycket dyr mat, flera o-ragg och faktiskt saknad.


- BÄST PÅ ARVIKA 2007:

Patrick Wolf
Unholy Christ, I've been waiting for this so long! Han är mer än fantastisk! Stripteasen ursäktas och publiktrycket lika så, för den här unge mannen är helt fantastisk! Längst fram. Jättebra playlist. Jättedålig personal på Arvika som inte lät publiken & Patrick få vad vi ville ha (ett extranummer). Glädjeexplosion med kramp i mungiporna, på riktigt! Kom tillbaka snart! You put me in the... major key!

Familjen
Johan T. Karlsson. Jag har tjatat och tjatat här, men lägg nu hans namn på minnet, en gång för alla. Han är snubben som fixar gunget. Ingen kan göra cool, elektronisk, skön, skånsk, snygg dansmusik som han. Med Andreas Tilliander som vapendragare, erövrade han Arvika! Folket var i extas och kunde texterna, waow, de kunde faktiskt texterna! Det snurrar i min skalle...

Melody Club
En permanent favo sedan...jag var ett kortare popsnöre. De brukar vara krashcigt dåliga live, men vi slog oss ner på en kulle med våra falafel i bröd och kikade på deras spelning, bara för att. Snart började vi hetsäta och studsa med fötterna och behövde springa ner till det stora publikhavet för att dansa och sjunga med! Woho, vilket gig! Perfektare melodier får man gräva efter. I'm electric, I just want to dance!

Shout Out Louds
Igen! Igen, igen, igen. Snälla bandet, tro inte att jag är en läskig stalker som kommer att hoppa på er i en mörk gränd... Nu har jag sett Shout Out live fyra-fem gånger under loppet av ett par månader... I Norrköping, på festivaler och i Oslo. Eh. Alltid långt fram, denna gång allra längst fram. Men det går ju inte att låta bli. Texterna är mitt liv, så klockrena, och de dansanta melodierna är sockervadd somman helst vill äta till lunch varje dag om man en dag hamnar i himlen. Jag älskar... deras musik! Rumours say you're very sorry, but no, you're nor sorry! No, you're not!!!

The Ark
...såklart! De halkar alltid in på min topplista, trots att jag inte är fanatiskt hysterisk längre. Ola (Salo) hängde på samma perrong och tog samma tåg som vi på Katrineholms tågstation, men jag sa inte ett knyst. Inte ett enda "du är ett geni, woah!" slank ur min mungipa. Bra, va? tror jag. För att döma av hans skogsmulle-mössa-glasögon-outfit, ville han vara lite anonym. Hursomhelst skulle jag säga att de alltid levererar. Bra gig, bra allsång, bra publik! Now I'm glad, yeah!

Plus
Emil Jensen, Kristian Anttila, [ingenting] & Änglarna! Lovely. Såg ett par band till, men utan magi.


- SÄMST PÅ ARVIKA 2007:

Vädret
Svårt att vara arg på det, men vädret på lördagen! Daaamn, vilken äcklig lera som förstöre inte bara campingen utan även partybackstage! Uh! Tur att det fanns tak fläckvis.

Incheckningen
Svår att hitta, lång kö, sjukt datasystem som hade raderat C* men hittade mig. Förvirrad personal som först gav mig VIP-band men sen ångrade sig. Eh.

De obokade artisterna
Var var Timo Räisänen? SÄkert? Moneybrother? Juni Järvi? Lasse Lindh? Jag vet, jag veet att det är en synthfestival, men varför smyga in Maia Hirasawa i så fall?

Playahead-tältets storlek
Japp! CK, denna fantastiska artist, gjorde en sista-minuten-spelning i tältet tillsammans med Frej, men jag såg inte skymten av dem, eftersom tältet var pyttelitet och trångt. Damn!

Priserna
Kul att äta för flera hundra om dagen... Nope! Och man har verkligen inget val! Läsk för 15 kr är stört. Då har de ökat inköpspriset med över 300%! Nej, jag ska bli bättre på att ta med allt eget. Världens största picknick-korg.

- ÅRETS SLUTSATS:

Aldrig mer festivalcamping!